Rastgården
Rätt irriterad efter en tur till närliggande hundrastgård: Lilla plutt-Bosse 6 månader, släpps in tillsammans med vuxen ”nån-slags-schäfer”-hanne. Bosse lägger sig på rygg, svansen mellan benen osv, rättar in sig i tingens ordning precis som han ska. När vi delar på dom efter en stund, för att vi tyckte att det höll på att spåra ur, så fortsätter schäfern att morra (på allvar) och stormskälla på honom. Då säger hundens matte: ”jag tror min hund känner av hur din är egentligen” och nickar menande åt Bosse. Vad då? en dreglande rabieskamphund i valpförklädnad? Jag frågade vänligt vad hon menade, hon kom sig bara för att mumla nåt osammanhängande om nån episod hennes schäfer haft med en Dobermann…”vi ska nog gå nu”, var allt jag fick ur mig, medan hon släääpade sin hysteriska (och uppenbarligen mediala) hund till bilen.
Rastgården är annars ett väldigt trevligt ställe att besöka vanligtvis. Bosse får kompisar, hundspråkslektioner, social träning och massa motion och bus, och vi kan snacka skit med andra hundägare. ^^